KING ETERNAL

Om sex timmar åker jag till Arlanda. Jag är fett nervös. Allt känns panikartat och jag vet inte hur jag kan lugna ner mig själv. Kom precis på att man måste betala en deposition på lägenheten och jag vet fan inte hur mycket pengar man får ta ut per dygn. Brukar ju finnas nått slags maxbelopp. Varför tog jag inte reda på det här tidigare? Varför växlade jag inte pengar på Forex? Jag hade sex veckor på mig. Men dagarna har liksom bara försvunnit och nu är det dags. Omg.

Känner mig för tillfället helt tömd på känslor och jävligt trött. Den här helgen har varit skitmysig och jättekul. Har nog inte varit själv en minut. Massa fest, kramar, tårar och hejdåpussar 24/7. Det känns ganska okej att åka nu. Jag kommer att sakna alla galet mycket, men dom här månaderna kommer förmodligen att bli hur feta som helst. Och nu gör jag det jag verkligen vill göra av hela mitt hjärta. Så det är värt det.

Om sexton timmar är jag med Weal. Inga ord kan beskriva hur fruktansvärt rätt det känns.

PUSS VÄSTERÅS

Jag är så sjukt uppstyrd idag. Har tvättat och packat väskan. Nu återstår lite fix och trix med laptopen. Måste köra in mer musik och nån film. Typ Twilight. För herregud, Edward Cullen kan vara det snyggaste jag någonsin sett (förutom Weal). Var på bio med Sanna, mamma och Kaisa igår och såg Twilight. Det var faktiskt helt sjukt. Första gången han kom in i bild fick jag andnöd och dog lite. Resten av filmen satt jag och Kaisa och utstötte diverse läten, typ; oooh, ahhh, hottiehottieyummieyummie, grrr, mmmm vill ha.

Idag blir det först häng med Staffan sen Sigurdsgatan med pappa och Kaisa, Nationalteatern ska spela yo.

ÅHÅ, jag har fått papperna btw! Jag fattar ingenting. Så här ser det ut;
احمد محمد ابراهيم
يوحنا سارة اندرسون

Eh da?

Nu borde jag hänga upp lite tvätt. Fyfan för folk med torktumlare. En sån lyx borde vara straffbart.

PUSS

Helvete. Jag hade inte räknat med det här. I flera månader har jag längtat och varit otålig. Jag har bara fokuserat på hur jag kan göra för att vara så nära Weal som möjligt, hur jag ska styra upp allting för att kunna vara med honom. Jag har räknat ner dagarna, jag har gjort listor på vad jag ska ha med mig och vad jag ska ge bort, jag har pratat med fack och myndigheter, you name it. Jag har bara fokuserat på vad jag kommer att få, men inte på vad jag kommer att lämna. Och ja, jag vet, fyra månader är inte för alltid. Men det skrämmer mig att vara utan dom som gör min dag lätt, att vara utan dom som får mig att orka.

Jag var hos Stina i flera timmar idag. Vi pratade om allt som vanligt, jag förstår inte hur det aldrig kan bli en tyst sekund när vi är med varandra. Vi har spenderat så många timmar i varandras sällskap med tända ljus och varsin kopp kaffe, men orden tar liksom aldrig slut. Det blir aldrig tråkigt eller ointressant och jag känner mig alltid hemma där hon är, var vi än är och hur svårt allt än kan vara. När vi skulle säga hejdå kändes det bara så jävla jobbigt. Jag vet ju att du kommer att klara dig, jag kommer att klara mig och att vi kommer att ta upp konversationen om några månader precis där vi lämnade den. Men jag kommer att sakna dig varje dag och varje gång jag tittar på min mobil kommer jag att tänka på dig. Du är så viktig för mig, babe. Fast det tror jag att du redan vet.

Ett biobesök och en panini senare var det dags för Hejdå Mamma. Vi bara kramades och jag snorade och bölade som en treåring. Väldigt självständigt och så vidare. Men vafan, det är ju mamma. Till saken hör att hon gav mig ett fotoalbum som hon hade pyntat framsidan på, fyllt med fina bilder på släkt och vänner. Den som inte börjar gråta av en sån sak kan ju slå mig en pling och deala lite tips.

Så Stina och mamma, jag älskar er. Även om jag inte säger det alltför ofta.

Nu ska jag terrorisera Kaisa, hon är skitblödig idag. Då hånar jag henne för att undvika att dras med i gråtfesten igen.

Puss och Peace

Sovmorgon idag. Lovely.

Hinner inte sitta och klaga på livet så länge idag. Måste ner på stan med Linnea och köpa lite skit. Trodde att jag skulle få en skitkass lön eftersom jag var i Sharm en vecka, men nänä. GenerPro var generösa och tog i som fan, så nu kan jag köpa dom sakerna jag faktiskt behöver för att överleva de närmsta fyra månaderna. Känns pepp.

Igår var sista dagen på jobbet. Det gick bra, förutom att jag var skitdramatisk i det tysta. För varje grej jag gjorde körde jag ett litet mantra i huvudet; Det här är den sista kaffekoppen jag trycker ut ur automaten på fyra mån, det här är den sista pallen jag bandar på fyra mån, det här är den sista borren jag byter på jättelänge, osv. Allt gick i alla fall smärtfritt. Och el boss var skitsnäll och sa att jag får komma hem och börja jobba när jag vill, även om jag fortfarande är tjänstledig. Det känns fett skönt att veta. Även om jag inte tror att det inte blir så.

Packat ner massa grejer i väskan har jag gjort idag. Woho. Har dock inte börjat tvätta än, men har i alla fall bestämt vad jag ska tvätta och packa ner och vad jag ska dumpa hemma.

Westerose citey nu.

Peace Puss

Snart ska jag bege mig till jobbet för sista gången på 140 dagar. Det känns helt wierd och konstigt.

Mikaela ringde nyss och ville höra vad jag har hittat på nu. Liksom, ska gifta mig och så där. Det var skitkul att prata med henne, helt grym människa. Jag tog tillfället i akt och frågade hur det egentligen går att bara lämna roboten sådär, efter allt man har vart med om tillsammans. Hon förklarade att man faktiskt bara kommer ihåg de ljusa stunderna ihop och längtar tillbaka till det monotona arbetet som inte kräver nånting av en. Kravlöst, liksom. Hon berättade även att hon saknar blåstället som fan, att behöva klä på sig varje morgon är tydligen skitjobbigt. Im with you man.

Idag är även den sista gången jag får en fet lön. Hej nudlar!

Jag ska gifta mig om två veckor. Borde jag inte få kalla fötter snart? Andningssvårigheter? Typ nått?

Äsch, GenerPro here i come!

PUSSAR

Klockan är jävligt tidigt och jag har redan hunnit telefonera med Weal, sprungit tre km i, käkat lussebulle med Kaisa och ätit frukost med kollektivet minus tre pers. Effektiv oja.

Det här med att jag har varit ute och sprungit som ett jävla retard klockan sex på morgonen behöver en förklaring känner jag. För tro mig, det är inget jag håller på med i vanliga fall. I alla fall, efter att jag hade pratat med Weal och tjockat lussebulle så försökte jag somna om. Men då började jag liksom tänka på hur utför det egentligen börjar gå för mig. Jag menar, back in the days så var jag hur hurtig som helst. I och för sig för att jag trodde att mitt blod skulle koagulera i mina ådror om jag inte powerwalkade igång det en timme om dagen. Jag kom över detta och började chilla ner lite. Det har funkat bra, tills nu. Jag höll precis på att somna men kände all of a sudden den sjukaste känslan i mitt vänstra knä. Det typ pirrade och liksom brändes. Så jag flög upp ur sängen, drog på mig mina avlagda träningskläder och kastade mig ut i snöstorm2000. Efter tjugo minuter lugnade jag ner mig och trodde inte längre att jag höll på att bli förlamad. Började tänka logiskt och kom fram till att det kan ju faktiskt ha varit så att en nerv kom i kläm eller whatever. Så jag vände om, gick hem och kände mig lika puckad som jag alltid gör efter mina hypokondrianfall.

Idag är näst sista dagen på jobbet. Känns helt overkligt och extremt peppat. För vad fan, jag har vart där i två år nu. Första halvåret var skitfett, allt var nytt och man lärde sig nya grejer hela tiden. Men efter det har allt gått på rutin och då är det faktiskt inte så jävla inspirerande att ta cykeln dit varje dag. Fast jag kommer att sakna att sitta i fikarummet och lyssna på högljudda diskussioner och roliga personangrepp.

Jag måste tvätta kläder. Kom igen då. Jag måste, jag borde, jag ska. Eller... Fan. Nångång önskar jag att jag blir en sån person som gör saker när dom ska göras och inte väntar till sista sekunden. Varje gång jag får panikpacka med ångesten på topp lovar jag mig själv att nästa gång, då ska jag göra det här i tid. Men nu är jag här igen. Jag har fortfarande gott om tid och det är nu jag borde ta tag i det. Men jag vet, du vet, att det inte kommer att hända idag.

Helgen var fett seg. Alla var hemma, kollade på film och tog det chill. Det häftigaste som hände var gårdagens rockbandsession med Katta och Staffan. Men jag gillart. Känner att det kan vara en god ide att vila upp sig innan Sharm. För Weal sover seriöst aldrig, det är sjukt. Jag sover hela tiden. Hur ska det gå?

:*

Som jag redan konstaterat ett antal gånger så suger jag. Men jag har fan inte tid att sitta vid el datorn, måste liksom ligga och tjocka chips i soffan och titta på diverse serieboxar. För jag är sjuk. Assjuk. Feber, hosta, halsont, sprängande huvudvärk. Fattar inte varför det inte går över.

Nu är det helg igen. Men eftersom att förra helgens alkoholintag blev extremt överdrivet så blir det en chillad kväll tonight. Rockband och cola typ.

Die Kinkies tackar för en fet kväll i lördags förresten. Vi hade skitkul och vi diggar vår växande fanbase, eheh.

Jag vill åka. Jag tjatar, jag vet. Men vad fan i helvete. En månad och fem dagar sen vi sa hejdå och det blir ju bara jobbigare för varje timme. Att man skulle vänja sig vid långdistansförhållanden är bara bullshit. Om något så blir det värre, eller smärtan förändras. I början var det hysteriskt och väldigt emodramatiskt. Nu sitter det så jävla djupt. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag är alltid medveten om hur ont det gör att inte vara med Weal.

Och idag har det sugit värre än vanligt. Han ringde och väckte mig i natt och var fett ledsen över en jävligt jobbig grej, vi pratade ett tag och jag försökte lugna och trösta så gått det gick. Men hallå? Hur jävla stöttande och hjälpsam kan man egentligen vara via telefon? Hur maktlös blir man inte 374 mil bort? Det suger. Och jag hatar alla jävla plattityder jag tvångsmässigt häver ur mig i sådana här sammanhang, meningslösa fraser som inte gör det bättre nånstans. Telefoner gör mig socialt handikappad. Jag är mycket bättre irl, jag lovar.

Jag har egentligen ingenting att fixa innan jag åker. Eller okej, tvätta kläder och packa väskan. Men annars är det mesta kirrat. Har fixat in allt jag behöver på laptopen, pratat med facket, ninjat p-piller (jag hatar hormoner, men mamma accepterar inte att bli mormor än), köpt det mesta som behövs, packat ut mitt rum, sagt hejdå till halva släkten. Det enda orosmolnet är att jag inte har fått det översatta äktenskapscertifikatet och personbeviset än. Men jag väntar med att få ett nervöst sammanbrott tills på tisdag.

Åhå, Staffan ringde. Nu kommer han och Lars-Erik förbi. Måste fixa kaffe. (En kul grej var att jag sa nej till besök först, utan att veta varför. Socialt missanpassad saja)

Det är 12 dagar kvar och jag börjar känna mig klar. Jag är så känner mig fett lättad över att jag fortfarande står på benen och över att jag fortfarande andas. Jag låter som en dramaqueen, men det är extremt svårt utan Weal. Men nu, nu är det inte långt kvar.

Men det finns en sak som kommer att bli svår. Svårare än alla gånger jag har lämnat Sharm. Och det blir att säga hejdå till Kaisa. För fan, hon är den som håller mig i handen när allt är för svårt. Till och med när jag har somnat. Du är inte bara min syster, du är min andra hälft och jag kan aldrig förklara hur mycket du betyder för mig.

Jag bär ditt hjärta med mig
Jag bär det i mitt hjärta
Jag är aldrig utan det
Överallt jag går, går du, min kära
Och det enda som jag har gjort själv är det du gör, min älskling
Jag är inte rädd för tillit Du är min tillit, min älskling
Jag vill inte ha någon värld, vacker
För du är min värld, min sanna
Här är den djupaste hemligheten ingen känner till
Här är rötternas rot
Knopparnas knopp
Himlens himmel
Det som vi kallar livet
Som växer sig högre än någon kan hoppas
Något vårt sinne kan gömma
Det är ett under som håller stjärnornas isär
Jag bär ditt hjärta
Jag bär det i mitt hjärta

Vi klarar det.

Jobbig dag idag. Måste verkligen få åka snart, hoppas att dagarna kan speeda på lite. För jag pallar inte det här. Jag saknar Weal så extremt mycket. Det känns bara fel och onaturligt att inte vara där han är. Och jag kan inte tänka positivt länge. Mitt hjärta känns helt paj. För varje gång han ringer och är ledsen och jag inte kan göra nånting känns det som trettio knivar i magen. Jag vill ju liksom bara vara där och förklara att jag vet hur det känns.

Åka till Melene snart och säga grattis. Det är i alla fall ett plus på dagens lista.

Äh, jag orkar inte. Ska ringa långdistanssamtal istället.

20 dagar kvar, no more no less.

Idag har jag ägnat dagen åt att konstatera att mina baggyjeans inte är så jävla baggy längre. Egentligen konstaterade jag det redan i fredags, men tänkte att det kunde bero på den flottiga maten som just tjockats. Så gav det liksom ett nytt försök idag. Men fy fan, lika illa jao. Jag vill vara emo2000, leva på cigg och kaffe och väga ingenting igen. Eller inte.

Vi repade idag. Back in the days repade vi aldrig, men nu har det hänt nått och vi hänger i replokalen mest hela tiden. Det var kul som vanligt. Fast vi måste jobba på vår image, typ börja knarka och bli för fulla så vi får lov att ställa in spelningar. Nu är vi för chillade. Skärpning.

Min mobil har pajjat. Det är fruktansvärt, jag har faktiskt gråtit lite. Känner mig fett handikappad, har liksom inte ekonomin för att kunna köpa en ny så jag vet inte vad jag ska göra. Ska i alla fall få låna Jimmys gamla lur, fast den suger har jag hört. Men äsch, det löser sig.

Linnea ska komma och hämta mig från jobbet i natt! Det är så übersweet att jag får ont i magen. Tack snygging :*

Back to work nu.

Pussar

Dagen
Pratat bort way to much cash med Weal (som jag saknar äckligt mycket, min gräns är snart nådd kära vänner)
Bytt ut min sunkiga megahoodie mot vettiga kläder
Tjockat lunch på Ceders med brudligan från konstskolan + Linnea
Ringt Sanna och bett om konstiga råd
Fikat och pratat framtidsplaner med pappa
Blivit bjuckad på fredagsmysmiddag av Kaisa
Spelat Rockband
Kollat på youtubeklipp med Chris Crocker (underbar människa)

Nu är har klockan passerat åtta och jag har insett att jag faktiskt får lov att vara hemma ikväll. Känner mig liksom lite febrig och får fetaste blodsockerfallen när jag reser mig upp. Känns skönt att slippa göra nånting som involverar en massa alkoholkonsumtion och svettiga klubblokaler though. Det är för övrigt också en grej som gör att jag diggar Sharm så hårt. Alkoholen flödar inte på samma sätt. Vill man bli full kan man gå till Pacha, annars kan man lika gärna skita i det och umgås med folk istället. Här känns är det jävligt svårt att hitta alternativ till den heliga fredagsfyllan.

Nu tänker jag läsa lite Harry, det var säkert två veckor sen sist. Fattar inte hur det gick till.

Love

Jag tackar Staffan för länken, ger en puss till den vettigaste tidningen som finns och uppmanar samtliga att läsa skiten.

http://www.flamman.se/huvudledare.php?id=5796

Förresten, kul att Frälsaren vann.

Men för en socialist, such as myself, har jag lite svårt att dras med i glädjeyran.

För come on peeps, vi snackar USA. Landet med världens vidrigaste politik? Där vänstern är femton gånger med höger än Reinfeldt o co?

Förresten så är Obama för dödsstraff i vissa fall. Det rimmar illa, tycker jag.

Puss igen

Alltså. Jag vill åka och jobba nu. Det suger att vara hemma. Har typ kollat på alla greys anatomy-avsnitt som finns i detta hus, druckit orimliga mängder kaffe, försökt vara kreativ och skriva lite låtar, pratat för mycket i telefon, kollat på youtubeklipp, spelat nintendo och klagat över mitt miserabla tillstånd. Så, nu vill jag bara tillbaka till das arbeit för att slippa komma på vad jag ska göra för att fördriva tiden.

Ringde i alla fall vårdcentralen idag. Och fick telefontid imorrn. Bra där.

Idag är det 24 dagar kvar. Jag börjar se ljuset i mörkret, jävligt svagt men ändå. Fast börjar få megaångest över att jag inte ska hinna fixa med allt. Den största orsaken till ångestanfallen är hurvida jag kommer hinna få giftermålspapperna eller ej. Just nu är dom hos översättningsduden, sen ska dom legaliseras och som grand finale ska dom okej-stämplas hos Egyptens konsulat (eller ambassad, vad vet jag liksom). Hela grejen ska ta en vecka, men man vet ju aldrig.

Det är skitjobbigt att gifta sig med nån som inte är svensk medborgare. Sjukt mycket papper som ska skrivas under, stämpas och godkännas. Och det är bara vad som ska göras innan jag lämnar Sverige. Blir minst lika mycket tjaffs i Egypten. Vi kommer att åka till Kairo och skriva mer papper runt den fjärde december, sen blir det en två veckorslång väntan i Alexandria hos Weals familj, sen tillbaka till Kairo, förgylla lite fler papper med våra eftertraktade underskrifter, men sen... Sen är vi gifta. Mwah.

PUSS

(Btw, T.I:s Whatever You Like är så mega)

För sju månader sen åkte jag och Amanda till Egypten. Hon hade aldrig vart där, jag hade aldrig vart där. Kvällen innan vi åkte kunde jag inte sova, satt på balkongen och kedjerökte John Silver och tänkte; vad fan håller vi på med?
Liksom, vi skulle åka till ett land som vi i princip inte hade hört ett skit om. Och anledningen till att vi skulle åka var att vi hade fuckat upp allt här hemma och behövde komma iväg och försöka lära oss att andas igen. Bort från skitfyllor på Pluto, bort från våra dåliga samveten och hysteriska infall. Men i alla fall, när jag satt där på balkongen var jag övertygad om att vi skulle screwa upp det här med. Typ dricka för mycket vin och missa flyget, eller att vår dåliga karma skulle få planet att störta någonstans över sandbergen.

Men vi klarade det. Vad som hände sen vet ni redan.

Det är galet hur livet kan förändras på så kort tid. Vafan, för ett år sen hade jag aldrig ens hört talas om Sharm och hade det inte varit för Amanda hade jag aldrig åkt dit. Och då hade jag aldrig träffat Weal. Och då skulle jag inte sitta här, sju månader senare, och planera min Egyptenflytt. Jag skulle inte säga ana mish kossomi ente kossomak varje dag och jag skulle fortfarande hävda att kärlek är en myt, att det inte finns, att det är ett påhittat fenomen från 1700-talet. Men framför allt, så skulle jag fortfarande kämpa för att hålla näsan över ytan. Simma runt i en sörja med ångest, självförakt och en patetiskt önskan om att bara få slippa all skit.

Jag är inte där längre. Jag vet inte om det är tack vare  reseförsäljaren som föreslog Sharm istället för Hurghada, Weal, Egypten, Amanda, la familia eller John Lennon. Men jag är i alla fall sjukt tacksam att kunna lägga det bakom mig. Alltså, jag är fortfarande ganska uppfuckad. Men det är väl vi alla på något sätt?

Men nu vet jag att allt har varit värt det. För det har fått mig dit jag är nu. Och även om vägen dit är skitjobbig så finns det ingen annanstans jag hellre skulle vilja vara. Wa alahi.

1/4 08
Jag kommer aldrig att glömma hur allting stannade och hur allting började snurra, på samma gång. Du fick mig att tappa andan och jag har fortfarande inte fått tillbaka den.