This town kills you when you are young
Söndag.
Idag är jag pepp. Blev väckt vid nio i morse av mannen som berättade att vodaphone har gett honom 250 gratis minuter att ringa utomlands för, då han har snackat med mig i 3000 minuter. Score säger jag. Kommer ganska lägligt eftersom att jag är pank. Så nu har vi fyra timmar att snacka sött för. Pepp pepp pepp.
Fredagen blev inte som vi hade tänkt oss. Cyklade ner på stan relativt tidigt eftersom det var löningshelg och så vidare. Väl nere på stan får jag liksom en mindre chock, det var fullt fullt fullt med folk. Ute. På gatan? Hallå, bor vi inte i Västerås? Jag kan inte komma ihåg att jag har fått trängas på gatan sthlm-style förr. Nu var det i alla fall tjockt som fan. Drog till Billan där det var fullt (?), brudarna tjackade varsin öl, vi satt stumma och kollade på alla tiotusen peeps inne i lokalen och drog sen vidare till Pitchers. Där var det lugnare och vi behövde inte använda alla våra röstresurser för att göra oss hörda. Fast eftersom att Pitchers är det sugigaste av alla sugiga ställen gittade jag och Linnea vidare till Konrad med målet att dansa fult i schlagerrummet. Träffade Fia och Tom på vägen dit (puss) och hade en sweet reunion och lite värt skvallersnack. Väl på Konrad började vi ge upp hoppet för en fuldans kväll. Det var så fullt därinne att folk var i schlagerrummet och dansade uppstyrt. Hallå igen? Enda anledningen att schlagerrummet finns är väl för att folk ska få dansa fult in private? Så vi drog vidare igen. Ringde en aspackad Dick och styrde möte utanför Bill och Bob. På väg dit mötte vi Henrik Schyffert, Johan Glans och David Batra. Eh? Jag ville säga "jag tror han vill ha en kaka" men sket i det (hade bara uppskattats av Kaisa). Hookade med Dick och Niklas och drog till Å. Sen ägnade vi en timme att skratta åt Dick innan vi återvände till Vallby.
Fett förvirrad kväll. Höjdpunkten var i alla fall när Dick jagar en tjej som fått en cigg av mig och skriker "Var det en fin cigg? Var det en fin cigg eller? Var ciggen FIN?!".
Igår chillade jag med Linnea och Emma all day long. Solade, snackade skit och kollade på Death Proof. Och nu väntar jag på The Return of Kaisa. Ska peppra henne med skvaller och tvinga henne att hjälpa mig att packa.
:*
Idag är jag pepp. Blev väckt vid nio i morse av mannen som berättade att vodaphone har gett honom 250 gratis minuter att ringa utomlands för, då han har snackat med mig i 3000 minuter. Score säger jag. Kommer ganska lägligt eftersom att jag är pank. Så nu har vi fyra timmar att snacka sött för. Pepp pepp pepp.
Fredagen blev inte som vi hade tänkt oss. Cyklade ner på stan relativt tidigt eftersom det var löningshelg och så vidare. Väl nere på stan får jag liksom en mindre chock, det var fullt fullt fullt med folk. Ute. På gatan? Hallå, bor vi inte i Västerås? Jag kan inte komma ihåg att jag har fått trängas på gatan sthlm-style förr. Nu var det i alla fall tjockt som fan. Drog till Billan där det var fullt (?), brudarna tjackade varsin öl, vi satt stumma och kollade på alla tiotusen peeps inne i lokalen och drog sen vidare till Pitchers. Där var det lugnare och vi behövde inte använda alla våra röstresurser för att göra oss hörda. Fast eftersom att Pitchers är det sugigaste av alla sugiga ställen gittade jag och Linnea vidare till Konrad med målet att dansa fult i schlagerrummet. Träffade Fia och Tom på vägen dit (puss) och hade en sweet reunion och lite värt skvallersnack. Väl på Konrad började vi ge upp hoppet för en fuldans kväll. Det var så fullt därinne att folk var i schlagerrummet och dansade uppstyrt. Hallå igen? Enda anledningen att schlagerrummet finns är väl för att folk ska få dansa fult in private? Så vi drog vidare igen. Ringde en aspackad Dick och styrde möte utanför Bill och Bob. På väg dit mötte vi Henrik Schyffert, Johan Glans och David Batra. Eh? Jag ville säga "jag tror han vill ha en kaka" men sket i det (hade bara uppskattats av Kaisa). Hookade med Dick och Niklas och drog till Å. Sen ägnade vi en timme att skratta åt Dick innan vi återvände till Vallby.
Fett förvirrad kväll. Höjdpunkten var i alla fall när Dick jagar en tjej som fått en cigg av mig och skriker "Var det en fin cigg? Var det en fin cigg eller? Var ciggen FIN?!".
Igår chillade jag med Linnea och Emma all day long. Solade, snackade skit och kollade på Death Proof. Och nu väntar jag på The Return of Kaisa. Ska peppra henne med skvaller och tvinga henne att hjälpa mig att packa.
:*
And now
Heja heja, gud vad jag försöker att bli lite normal igen och komma över min ständiga längtan bort. Jag ska snart bege mig ner på stan. För det är ju faktiskt så man gör här i los Sweden har jag hört. På fredagar (speciellt löningsfredagen) så drar alla ner till diverse uteställen och blir fulla. Har inte vågat mig down town på nattetid än, men nu bestämde jag Linnea och Emma att det var dags. Ska dock köra en clean och vit natt, för min opepp på att dricka vill inte ge med sig. Det är fan lite sjukt att jag har vart hemma i en månad men inte har kroghärjat än. Om man inte räknar spelningen med Die K för två veckor sen. Och det gör man inte eftersom den största delen av kvällen gick ut på att ha ångest inför spelningen. Eller är det kanske ångest inför texterna? Jag vet inte. Helt onödigt eftersom det brukar gå hem för det mesta. Den enda gången vi har haft det lite kämpigt var på en kristen festival ute på landet där medelåldern var typ 11.
I alla fall. Bill och Bob nästa.
Oh lord
Idag har jag läst något av det konstigaste någonsin i Vestmanlands Länstidning. Det var så wierd, enligt mig, att jag satte kaffet i halsen och höll på att kvävas. I gårdagens tidning finns ett debattinlägg författat av Thure Jadestig och
Maria Werme som handlar om att Sverige måste ta tag i den växande anisemitismen. De skriver att antisemitismen har ökat kraftigt i stora delar av den arabiska/muslimska världen. Ja? Det förvånar väl ingen. Det är väl egentligen inte så konstigt? Jag tänker inte ge mig in i den religösa aspekten på den här frågan, för jag har varken kunskapen eller tiden. Judarna invaderade Palestina och utropade Israel som självständig stat, sionisterna har ockuperat i princip i hela landet och antalet palestinier som blir dödade i förhållande till judar är extremt högt. Palestinierna har som ockuperat land rätt till ett beväpnat motstånd. Det har inte Israel. Så jag kan inte se hur Werme och Jadestig lyckas få det till att det största problemet vi har i Mellanöstern är "förföljelsen av judarna". Eh va? Det är inte judar som blir stoppade i förnedrande checkpoints, som inte får leva fritt i sitt land och som inte får exportera eller importera varor så att de får en chans att skapa en hållbar ekonomisk situation.
Jadestig och Werme återkommer irriterande ofta till Förintelsen. De försöker okeja sionisternas beteende i Mellanöstern med att referera till utrotandet av judar. Men fan, det funkar ju inte så. Jag förstår att judarna ville ha en judisk stat, en plats på jorden. Det kan nog alla förstå och acceptera. Vad jag inte förstår är hur de kunde gå in i ett redan smockfullt och pyttelitet land och kräva mer än hälfen av marken. Att de sedan fick över 50% av landytan av FN gör mig fortfarande stum. Hur fan? Det borde inte vara möjligt, palestinerna var ju dubbelt så många i antal. I dagsläget har Israel ockuperat i princip hela landet och det har definitivt inte gjorts på ett humant sätt.
I alla fall. De orden som fick mig att sätta kaffet i halsen var: "Om Israel hade funnits under Förintelsen skulle många tusen judar ha överlevt. I stället fann de ingen fristad någonstans. De miljoner judar som då förnedrades och mördades har nu återigen förnedrats genom att användas som slagträ i konflikten mellan Israel och Hamas. "
Om inte judarna hade tagit över Palestina hade inte femtusen palestinier behövt bli dödade av israeliska styrkor de senaste sju och ett halvt åren. Sätt det i förhållande till de 667 israeler som palestinska trupper har dödat, dear Jadestig och Werme.
Jag tycker såklart att konflikten i Mellanöstern suger. Det är en så extremt komplex situation. Och det är i princip omöjligt att lösa den nu, även om det är lätt att stå på en sida och tycka en jävla massa. Vad gör man liksom? Ska judarna bli bortkörda från det land de levt i så pass många år? Vad händer med de judiska invånare som levt i Israel i hela sina liv och betraktar det som sitt land? Vad fan gör man åt någonting som redan från början var så uppfuckat? Hur löser man det?
Jag har ingen aning. Hade jag haft det skulle någon smart gubbe i snygg slips redan kläckt iden. Men vad jag vet och vad jag måste poängtera är att man ska tänka både en och två gånger innan man börjar ropa om antisemitism och förtryck av judar. För det är inte där vi står för tillfället. Vi var där för sextio år sedan, men nu är inte tiden att klappa sionisterna på huvudet och tycka synd om. Jag för min del kan inte förstå hur ett folk som utsatts för så mycket död och förtryck kan utsätta ett annat folk för samma sak. Men hänvisningen till några rader i en bok.
Puss till er. Framför allt till Thure och Maria. Puss.
Maria Werme som handlar om att Sverige måste ta tag i den växande anisemitismen. De skriver att antisemitismen har ökat kraftigt i stora delar av den arabiska/muslimska världen. Ja? Det förvånar väl ingen. Det är väl egentligen inte så konstigt? Jag tänker inte ge mig in i den religösa aspekten på den här frågan, för jag har varken kunskapen eller tiden. Judarna invaderade Palestina och utropade Israel som självständig stat, sionisterna har ockuperat i princip i hela landet och antalet palestinier som blir dödade i förhållande till judar är extremt högt. Palestinierna har som ockuperat land rätt till ett beväpnat motstånd. Det har inte Israel. Så jag kan inte se hur Werme och Jadestig lyckas få det till att det största problemet vi har i Mellanöstern är "förföljelsen av judarna". Eh va? Det är inte judar som blir stoppade i förnedrande checkpoints, som inte får leva fritt i sitt land och som inte får exportera eller importera varor så att de får en chans att skapa en hållbar ekonomisk situation.
Jadestig och Werme återkommer irriterande ofta till Förintelsen. De försöker okeja sionisternas beteende i Mellanöstern med att referera till utrotandet av judar. Men fan, det funkar ju inte så. Jag förstår att judarna ville ha en judisk stat, en plats på jorden. Det kan nog alla förstå och acceptera. Vad jag inte förstår är hur de kunde gå in i ett redan smockfullt och pyttelitet land och kräva mer än hälfen av marken. Att de sedan fick över 50% av landytan av FN gör mig fortfarande stum. Hur fan? Det borde inte vara möjligt, palestinerna var ju dubbelt så många i antal. I dagsläget har Israel ockuperat i princip hela landet och det har definitivt inte gjorts på ett humant sätt.
I alla fall. De orden som fick mig att sätta kaffet i halsen var: "Om Israel hade funnits under Förintelsen skulle många tusen judar ha överlevt. I stället fann de ingen fristad någonstans. De miljoner judar som då förnedrades och mördades har nu återigen förnedrats genom att användas som slagträ i konflikten mellan Israel och Hamas. "
Om inte judarna hade tagit över Palestina hade inte femtusen palestinier behövt bli dödade av israeliska styrkor de senaste sju och ett halvt åren. Sätt det i förhållande till de 667 israeler som palestinska trupper har dödat, dear Jadestig och Werme.
Jag tycker såklart att konflikten i Mellanöstern suger. Det är en så extremt komplex situation. Och det är i princip omöjligt att lösa den nu, även om det är lätt att stå på en sida och tycka en jävla massa. Vad gör man liksom? Ska judarna bli bortkörda från det land de levt i så pass många år? Vad händer med de judiska invånare som levt i Israel i hela sina liv och betraktar det som sitt land? Vad fan gör man åt någonting som redan från början var så uppfuckat? Hur löser man det?
Jag har ingen aning. Hade jag haft det skulle någon smart gubbe i snygg slips redan kläckt iden. Men vad jag vet och vad jag måste poängtera är att man ska tänka både en och två gånger innan man börjar ropa om antisemitism och förtryck av judar. För det är inte där vi står för tillfället. Vi var där för sextio år sedan, men nu är inte tiden att klappa sionisterna på huvudet och tycka synd om. Jag för min del kan inte förstå hur ett folk som utsatts för så mycket död och förtryck kan utsätta ett annat folk för samma sak. Men hänvisningen till några rader i en bok.
Puss till er. Framför allt till Thure och Maria. Puss.
Miss Pepp
Jag är just nu så tjock att jag inte kan stå. Jag kirrade fetaste käket till min lovely Kaisa. Pasta med ädelostsås. Ädelost är nog anledningen till att jag bröt min veganism. Ädelost och Egypten. Fast jag saknar faktiskt att leva riktigt pure ibland. Jag menar hur man än vrider och vänder på det är det ju inte försvarbart att trycka i sig djurprodukter. Jag borde i alla fall ge upp äggen igen, för det är så jävla jäveljävligt hur äggindustrin ser ut. Hela höns/kyckling/ägg-industrin ger mig mardrömmar. Men så sitter jag ändå där med ett ägg i varsin hand på påsk. Jättedåligt av mig yo.
Livet känns för tillfället pretty okey. Inte mycket att göra på jobbet, då vi levererar till Volvo Skövde. Och där lär det inte finnas en enda anställd kvar snart. Galet att hur varslar en gång i kvarten. Hårda tider. Så jag glider mest omkring och fixar med grejer. Det är chill och jag får tid över att ringa till diverse myndigheter (min nya grej):
Flyttar till min superduperskitsweeta lägenhet om en vecka och kommer att komma lite närmare till ungefär allting.
Avståndet till Weal är dock det samma. Det stör mig. Det gör mig förbannad. Men mest av allt gör det mig trött. Ibland känns det som om jag har åldrats fyrtio år det senaste året. Från det att jag lämnade Egypten för första gången (den åttonde april 2008) visste jag att ingenting någonsin skulle bli som förr och att det skulle bli det svåraste jag råkat ut för. Fast även det bästa och mest underbara. När jag tänker tillbaka på hur jag knäckt jag var första gången jag var tvungen att lämna Sharm fattar jag liksom inte var som hände... Jag menar, jag var KNÄCKT, med stora bokstäver. Och det är det som känns så wierd. Jag visste ju ingenting då. Jag hade umgåtts med Weal i fem timmar och hade inte en aning om hur han kände. Jag kommer bara ihåg att jag satt på det där hemska planet och tänkte att om jag inte får vara med honom för resten av mitt liv är det liksom inte värt det. Ingenting skulle vara värt nånting. Fast det kanske var just därför jag var så knäckt, det var en sjuk chock att känna så starkt inför någon jag inte ens kände. Inte ens lite. Eller så gjorde jag det, fast vågade inte tro på att det var sant.
Nu börjar jag svamla. Det blir alltid så när jag pratar om de där första heartbreaking månaderna efter att jag träffat Weal. Den sjuka pendlingen till Sharm för att se om det var på riktigt, paniken om det inte skulle vara det, den sjuka hypergalna lyckan när jag började inse att det var det. Jag kommer knappt ihåg någonting från den tiden. Utom veckorna jag var i Sharm. Men tiden hemma... Sommaren och hösten försvann utan att jag hann märka det och rätt som det var satt jag på ett plan påväg till min dude, för att vi skulle signa äktenskapsbevis och hela grejen. Och då föll alla bitar på plats och allting kändes bara så sjukt rätt.
Jag saknar Egypten. Jag kommer på mig själv med att börja noja över att Weal ska trivas extremt bra här. Tänk om han diggar Sverige lika hårt som jag diggar Egypten. Då kan det bli problem. Jag menar, jag gör det Weal vill göra men jag hoppas ju att han säger samma sak så att vi kan dra fort som fan. Eller i alla fall åka dit några månader om året. Till Alexandria då och inte till Sharm. Fast eftersom allt mitt folk finns i Sharm så kanske vi måste vara där lite också. Hm... Äsch, jag orkar inte sia om framtiden. Det börjar ge mig lite huvudvärk.
Ta dagen som den kommer yani. Det är så lätt under solen i öknen, men lite knepigare här. Får jobba på det.
Cykla och köpa cigg nu.
Livet känns för tillfället pretty okey. Inte mycket att göra på jobbet, då vi levererar till Volvo Skövde. Och där lär det inte finnas en enda anställd kvar snart. Galet att hur varslar en gång i kvarten. Hårda tider. Så jag glider mest omkring och fixar med grejer. Det är chill och jag får tid över att ringa till diverse myndigheter (min nya grej):
Flyttar till min superduperskitsweeta lägenhet om en vecka och kommer att komma lite närmare till ungefär allting.
Avståndet till Weal är dock det samma. Det stör mig. Det gör mig förbannad. Men mest av allt gör det mig trött. Ibland känns det som om jag har åldrats fyrtio år det senaste året. Från det att jag lämnade Egypten för första gången (den åttonde april 2008) visste jag att ingenting någonsin skulle bli som förr och att det skulle bli det svåraste jag råkat ut för. Fast även det bästa och mest underbara. När jag tänker tillbaka på hur jag knäckt jag var första gången jag var tvungen att lämna Sharm fattar jag liksom inte var som hände... Jag menar, jag var KNÄCKT, med stora bokstäver. Och det är det som känns så wierd. Jag visste ju ingenting då. Jag hade umgåtts med Weal i fem timmar och hade inte en aning om hur han kände. Jag kommer bara ihåg att jag satt på det där hemska planet och tänkte att om jag inte får vara med honom för resten av mitt liv är det liksom inte värt det. Ingenting skulle vara värt nånting. Fast det kanske var just därför jag var så knäckt, det var en sjuk chock att känna så starkt inför någon jag inte ens kände. Inte ens lite. Eller så gjorde jag det, fast vågade inte tro på att det var sant.
Nu börjar jag svamla. Det blir alltid så när jag pratar om de där första heartbreaking månaderna efter att jag träffat Weal. Den sjuka pendlingen till Sharm för att se om det var på riktigt, paniken om det inte skulle vara det, den sjuka hypergalna lyckan när jag började inse att det var det. Jag kommer knappt ihåg någonting från den tiden. Utom veckorna jag var i Sharm. Men tiden hemma... Sommaren och hösten försvann utan att jag hann märka det och rätt som det var satt jag på ett plan påväg till min dude, för att vi skulle signa äktenskapsbevis och hela grejen. Och då föll alla bitar på plats och allting kändes bara så sjukt rätt.
Jag saknar Egypten. Jag kommer på mig själv med att börja noja över att Weal ska trivas extremt bra här. Tänk om han diggar Sverige lika hårt som jag diggar Egypten. Då kan det bli problem. Jag menar, jag gör det Weal vill göra men jag hoppas ju att han säger samma sak så att vi kan dra fort som fan. Eller i alla fall åka dit några månader om året. Till Alexandria då och inte till Sharm. Fast eftersom allt mitt folk finns i Sharm så kanske vi måste vara där lite också. Hm... Äsch, jag orkar inte sia om framtiden. Det börjar ge mig lite huvudvärk.
Ta dagen som den kommer yani. Det är så lätt under solen i öknen, men lite knepigare här. Får jobba på det.
Cykla och köpa cigg nu.
Trailerpark
Woho. Nu har jag slutat jobba, men befinner mig dock still at generpro. Svårt att slita sig från metallukt, järnspån och mätinstrument. Eller inte. Måste knalla de härliga åtta km hem idag, så sitter här och väntar på ett mirakel.
Idag har jag inventerat på jobbet så min hjärna är helt mosig nu. Jag tänker i siffror och kan inte sluta. Plus att jag alltid får råångest när det handlar om sånt här, man måste räkna rätt annars blir det dyrt. Vilket resulterar i att jag kontrollräknar tretton gånger extra och blir ännu mosigare i huvudet. Men nu sitter jag och biter ner naglarna och tänker att jag kanske skulle ha räknat en gång till, bara en gång till... Och det löjligaste är att det inte ens är hela världen om det blir fel. Nån gubbe borta i Skövde kanske blir sur och ringer och skäller till kontoret. Och eftersom att det inte ens tillhör mina arbetsuppgifter att inventera (jag är bara världens bästa människa och gört ändå) får jag ändå inte blamen for it. Så varför sitter jag här och ältar skit?
För att jag inte har något bättre för mig. Jag känner att jag bara väntar, väntar och väntar. Om en och en halv vecka får jag flytta till Karlfeldtsgatan och ditcha Vallby. Det känns pepp, men ändå lite segt att flytta från alla. Men grejen när man ska flytta är att man bara vill göra det. Direkt. I samma sekund man får en nytt boende vill man ju bara slänga dit alla ens grejer och starta om. Men det är alltid den långa väntan och känslan av att bara stå och stampa. Men jag skulle ju i och försig kunna börja packa. Det ska jag lätt börja med när jag kommer hem. Lycka till till mig själv...
Åhå vad jag saknar diverse folk jag inte träffat på ett tag (rejäl underdrift, men puss ändå). Ett snabbt urval: MELENE, GOTTIS OCH SOFIE. Folk som jag inte hänger med typ alls, men som jag diggar ashårt. Dags att styra häng.
Äsch, nu ska jag springa hem och börja packa ner mitt liv.
Idag har jag inventerat på jobbet så min hjärna är helt mosig nu. Jag tänker i siffror och kan inte sluta. Plus att jag alltid får råångest när det handlar om sånt här, man måste räkna rätt annars blir det dyrt. Vilket resulterar i att jag kontrollräknar tretton gånger extra och blir ännu mosigare i huvudet. Men nu sitter jag och biter ner naglarna och tänker att jag kanske skulle ha räknat en gång till, bara en gång till... Och det löjligaste är att det inte ens är hela världen om det blir fel. Nån gubbe borta i Skövde kanske blir sur och ringer och skäller till kontoret. Och eftersom att det inte ens tillhör mina arbetsuppgifter att inventera (jag är bara världens bästa människa och gört ändå) får jag ändå inte blamen for it. Så varför sitter jag här och ältar skit?
För att jag inte har något bättre för mig. Jag känner att jag bara väntar, väntar och väntar. Om en och en halv vecka får jag flytta till Karlfeldtsgatan och ditcha Vallby. Det känns pepp, men ändå lite segt att flytta från alla. Men grejen när man ska flytta är att man bara vill göra det. Direkt. I samma sekund man får en nytt boende vill man ju bara slänga dit alla ens grejer och starta om. Men det är alltid den långa väntan och känslan av att bara stå och stampa. Men jag skulle ju i och försig kunna börja packa. Det ska jag lätt börja med när jag kommer hem. Lycka till till mig själv...
Åhå vad jag saknar diverse folk jag inte träffat på ett tag (rejäl underdrift, men puss ändå). Ett snabbt urval: MELENE, GOTTIS OCH SOFIE. Folk som jag inte hänger med typ alls, men som jag diggar ashårt. Dags att styra häng.
Äsch, nu ska jag springa hem och börja packa ner mitt liv.
Mefish moshkela
Nu har några timmar gått och det känns som om jag förmodligen överlever detta också. Jag ska försöka få Staffan (alternativt Daniel) att köpa min baby. På det viset stannar guran i familjen och då har jag så det räcker till månadshyran för skallbergslägenheten. Inte så mycket därtill med vad gör väl det? Och i värsta fall får jag sälja den till någon lucky bastard. Jag och Weal får lära oss att bara snacka sweettalk en kvart om dagen (då han får ringa mig för sina drickspengar, förlåt). För jag kommer inte ha råd att ringa förän i slutet av maj. Hur jag ska kunna äta är väl det enda problemet, får tjocka frukt på jobbet. Sen får jag lov att sluta röka igen. Glömde nämna att jag började. Igen. Men eh, inga problem. Jag vill dock be om ursäkt i förskott för att jag kommer att bitcha sönder i några dagar.
Nu ska jag gitta till Hallsta med Kaisa och tanka bilen. Eftersom att Staffan är på turne i Tyskland med sitt andra band (lojal kille) så får vi ta hand om bilen. Det är ohsålyxigt. Sen så ska jag och Kaisa hänga, spendera lite kvalitetstid. Har inte blivit så mycket av med det sen hon började stalka David. Eller David började stalka henne. Eller de började stalka varandra?
Ta hand om er.
Nu ska jag gitta till Hallsta med Kaisa och tanka bilen. Eftersom att Staffan är på turne i Tyskland med sitt andra band (lojal kille) så får vi ta hand om bilen. Det är ohsålyxigt. Sen så ska jag och Kaisa hänga, spendera lite kvalitetstid. Har inte blivit så mycket av med det sen hon började stalka David. Eller David började stalka henne. Eller de började stalka varandra?
Ta hand om er.
Come on...
Okej, whats up with my karma? Seriöst, det börjar nästan bli komiskt. De senaste veckorna har misären knackat på dörren en gång i kvarten. Kan inte dela med mig av det som hänt än. Måste smälta skiten först. Men nu var det dags igen. Jag har ju varit tjänstledig under tiden i Egypten. Och på något sätt så kommer jag typ inte att få någon lön att snacka om förän om tidigast två månader. Den här månaden får jag liksom noll. Hur är det möjligt att jobba dagar och ändå inte få betalt för dom? Det sjukaste är att de inte ens kommer i efterskott. Jag jobbar alltså typ gratis för tillfället. Som tur är dom sweeta här och ger mig cash om jag behöver, som jag betalar tillbaka när jag är back on track igen. Men vafan, jag pallar liksom inte att vara skyldig jobbet två månadshyror. Så måste försöka komma på någon masterplan. Jag vet vad jag måste göra men jag vill verkligen inte. Det enda jag äger som är värt feta pengar är min babygitarr, min underbara Fender Jazzmaster. Det gör liksom ont i själen vid tanken på att sälja den. Men det kanske är den enda vägen till överlevnad. Hua, som mamma säger när nått suger.
Jag måste liksom ha pengar att telefonera Egypt för. Och pengar att bege mig dit för. Vad ska jag göra? Ge mig feta råd, snälla. Ni kan skicka kloka ord (eller ett par tusenlappar) till förrvirrad_luspank_miserabel_självömkande_brud_87. Tack.
Förlåt för att jag sprider dyster stämning omkring mig. Ikväll ska jag skriva ett positivt inlägg. För jag är faktiskt glad också. Ska snart flytta till en fet lägenhet, är tillsammans med Weal until death do us part och spelar bas i världens bästa queerband.
Peace och puss
Habibi
Weal, Weal, Weal. Jag undrar om du förstår hur jag verkligen inte klarar mig utan dig. Med tanke på att jag agerar världens mest positiva människa och kommer med peppiga ord när du är nere så är jag inte säker. Men du kanske hör, någonstans mellan raderna, hur fruktansvärt ont det gör.
Jag kan inte förklara hur det känns. Jag önskar att jag kunde göra det, men det går inte. Och det känns fett nödvändigt att kunna göra det, för min familj och mina vänner kommer förmodligen att tröttna på mig och min obefintliga livsglädje snart. Jag känner mig helt enkelt totalt missplacerad. Och ensam. Jag är van vid att alltid ha Weal vid min sida, dag och natt, 24/7. Även om jag har varit hemma i tre veckor så kan jag inte komma på hur jag klarade mig utan honom förut. Jag menar, det gick tre månader mellan juli och oktober utan att vi träffades. Och somehow så fixade jag ju det. Jag måste ha gjort det, med tanke på att jag fortfarande har jobbet kvar. Men nu kan jag inte minnas hur jag gjorde det. Hur jag tog mig upp varje morgon och cyklade till jobbet. Jag befinner mig i chock, och har gjort det enda sen jag landade på svensk mark. Jag drömmer fortfarande på engelska/svenska/arabiska, jag råkar prata engelska med folk när jag är trött och mina tankar flyr ständigt 374 mil bort. Jag har inte accepterat att jag är hemma, och jag ryser lite när jag måste tänka på det.
Jag hatar att prata med Weal i telefon. De första två veckorna grät jag varenda gång (i hemlighet då Weal inte pallar höra det) för att ljudet av hans röst genom telefonen gjorde att jag kände mig ännu längre bort från honom. Jag klarar inte av att snacka arabiska för mycket för då gör det ännu mer ont. Jag får ont i magen när jag får sms av Abdo och Zaref för att det känns ovant, vi ska liksom inte behöva skicka sms, vi ska ju hänga var och varannan dag. Men verkligheten ser inte ut så längre och jag fucking hatar det.
Jag hatar migrationsverket och Schengenavtalet. Handläggningstiden för att bevilja ansökan till uppehållstillstånd ligger på sex månader. Sex månader?! Jag hatar att Weal inte får komma hit med flyget idag för att han är egyptisk medborgare. Vad fan är det? Avhoppsrisk säger dom då. Jävla rasistäckelpäckel säger jag. Men jag ringer i alla fall stup i kvarten och härjar. Har hört magiska sagor om att det kan gå fortare då. Jag hoppas.
För jag vet att i samma sekund som jag ser Weal här, på Arlanda, så kommer jag att vara hemma igen. Jag kommer att kunna uppskatta Sverige igen, mysa i vårsolen och sitta i Vasaparken. Jag skulle kunna bo i världens tattigaste land (om det nu finns något sånt) och ändå vara töntigt nöjd med livet. För då är det vi två mot allt, igen. Jag kommer att sakna Egypten, men jag kommer att vara lugn. För nästa gång jag åker till Sharm så sitter han brevid mig på planet, vi köper hörlurar och kollar på film och håller varandras händer enda tills vi landar.
När han är med mig igen så ska jag sluta vara misspepp och jag ska le megastort hela tiden. Men innan dess så går det faktiskt inte. För hur osjälvständigt detta än låter så är han faktiskt mitt allt och lite till.
Jag kan inte förklara hur det känns. Jag önskar att jag kunde göra det, men det går inte. Och det känns fett nödvändigt att kunna göra det, för min familj och mina vänner kommer förmodligen att tröttna på mig och min obefintliga livsglädje snart. Jag känner mig helt enkelt totalt missplacerad. Och ensam. Jag är van vid att alltid ha Weal vid min sida, dag och natt, 24/7. Även om jag har varit hemma i tre veckor så kan jag inte komma på hur jag klarade mig utan honom förut. Jag menar, det gick tre månader mellan juli och oktober utan att vi träffades. Och somehow så fixade jag ju det. Jag måste ha gjort det, med tanke på att jag fortfarande har jobbet kvar. Men nu kan jag inte minnas hur jag gjorde det. Hur jag tog mig upp varje morgon och cyklade till jobbet. Jag befinner mig i chock, och har gjort det enda sen jag landade på svensk mark. Jag drömmer fortfarande på engelska/svenska/arabiska, jag råkar prata engelska med folk när jag är trött och mina tankar flyr ständigt 374 mil bort. Jag har inte accepterat att jag är hemma, och jag ryser lite när jag måste tänka på det.
Jag hatar att prata med Weal i telefon. De första två veckorna grät jag varenda gång (i hemlighet då Weal inte pallar höra det) för att ljudet av hans röst genom telefonen gjorde att jag kände mig ännu längre bort från honom. Jag klarar inte av att snacka arabiska för mycket för då gör det ännu mer ont. Jag får ont i magen när jag får sms av Abdo och Zaref för att det känns ovant, vi ska liksom inte behöva skicka sms, vi ska ju hänga var och varannan dag. Men verkligheten ser inte ut så längre och jag fucking hatar det.
Jag hatar migrationsverket och Schengenavtalet. Handläggningstiden för att bevilja ansökan till uppehållstillstånd ligger på sex månader. Sex månader?! Jag hatar att Weal inte får komma hit med flyget idag för att han är egyptisk medborgare. Vad fan är det? Avhoppsrisk säger dom då. Jävla rasistäckelpäckel säger jag. Men jag ringer i alla fall stup i kvarten och härjar. Har hört magiska sagor om att det kan gå fortare då. Jag hoppas.
För jag vet att i samma sekund som jag ser Weal här, på Arlanda, så kommer jag att vara hemma igen. Jag kommer att kunna uppskatta Sverige igen, mysa i vårsolen och sitta i Vasaparken. Jag skulle kunna bo i världens tattigaste land (om det nu finns något sånt) och ändå vara töntigt nöjd med livet. För då är det vi två mot allt, igen. Jag kommer att sakna Egypten, men jag kommer att vara lugn. För nästa gång jag åker till Sharm så sitter han brevid mig på planet, vi köper hörlurar och kollar på film och håller varandras händer enda tills vi landar.
När han är med mig igen så ska jag sluta vara misspepp och jag ska le megastort hela tiden. Men innan dess så går det faktiskt inte. För hur osjälvständigt detta än låter så är han faktiskt mitt allt och lite till.
Knocking
Okej, inte ens jag trodde att jag skulle vara så här sjukt sämst på att uppdatera bloggen. Och jag har ändå levt med mig själv i numera 22 år (säg grattis i efterskott) och borde ha ganska bra koll på min slappa inställning till saker och ting. Det jag har att säga till mitt försvar är att livet dom senaste fyra månaderna har varit för sweet, för kaotiskt, för underbart, för att jag skulle haft tid att sitta framför en dator. Plus att jag har varit pinsamt pank. Alla studenter som klagar på dålig ekonomi got nothing on me. Men det har inte varit ett problem. Jag och Weal har bokstavligt talat levt på ris och kärlek, i alla fall de sista två månaderna. Innan dess hade jag lite cash på kontot och vi kunde lyxa med pasta och tomatsås...
Men nu är jag alltså hemma igen. Jag önskar att jag kunde säga saker i stil med "Borta bra, men hemma bäst", "Det finns nog inget som slår Sverige på sommaren", "Mmm knäckebröd och kaviar, äntligen!" etc. Men det kan jag inte. För jag kan säga, från botten av mitt hjärta, att det är Egypten som gäller för mig.
Jag har inte saknat en enda grej med fosterlandet under hela vistelsen, förutom familj och vänner. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan av turister i Sharm hur jag kan klara mig utan den svenska bekvämligheten, kulturen eller min bostadssituation här. Till en början försökte jag förklara att jag inte saknade det, inte det minsta, men det köpte dom liksom inte. Så jag började ljuga och säga att det var skiiiiiitjobbigt och så vidare för det var det dom ville höra, då vart vi polare typ. Som om dom tyckte att det var helwierd att man kan klara sig på kärlek och sol istället för cash och sköna skinnsoffor.
Fast jag ska inte säga så mycket. Innan jag gjorde det här, innan jag träffade Weal, så skulle jag förmodligen haft svårt att se hur jag skulle överleva utan mitt internet, elgura, monkijeans och dyra resturantbesök. Så jag är fett tacksam för att jag vaknade upp ur min dvala och insåg att det enda jag behöver är de människor jag älskar. Plus nikotinfrittsnus (Oja, klappa mig på axeln, jag är liksom totaly nikotinfri nu).
Jag ska försöka ge er en fett bra bild av min tid i Egypt, men det kommer att ta tid. Just nu är jag fortfarande helt knäckt över det faktum att jag inte är där längre. Utan att överdriva börjar tårar att rinna när jag tänker på Byblos, Zarif och Hadaba. Och när jag tänker på Weal stannar nästan mitt hjärta. Att vara så långt ifrån den personen som man delar allt med är så äckligt jobbigt att det inte ens kan beskrivas. Jag känner mig halv, hur gay det än låter. Jag hatar att inte vara med honom och det blir inte bättre. Varje morgon jag vaknar utan honom vill jag bara slå mig själv i huvudet och fråga vad fan jag håller på med. Varför är jag inte där? Men jag kan inte vara där, inte nu. För att vi ska kunna greja livet ihop med de plander vi har, är det nödvändigt att jag stannar. Men fuck, vad ont det gör.
Jag jobbar nu. Så kan liksom inte sitta här och whina längre. Hörs snart. Inshallah.
PUSSAS
Men nu är jag alltså hemma igen. Jag önskar att jag kunde säga saker i stil med "Borta bra, men hemma bäst", "Det finns nog inget som slår Sverige på sommaren", "Mmm knäckebröd och kaviar, äntligen!" etc. Men det kan jag inte. För jag kan säga, från botten av mitt hjärta, att det är Egypten som gäller för mig.
Jag har inte saknat en enda grej med fosterlandet under hela vistelsen, förutom familj och vänner. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan av turister i Sharm hur jag kan klara mig utan den svenska bekvämligheten, kulturen eller min bostadssituation här. Till en början försökte jag förklara att jag inte saknade det, inte det minsta, men det köpte dom liksom inte. Så jag började ljuga och säga att det var skiiiiiitjobbigt och så vidare för det var det dom ville höra, då vart vi polare typ. Som om dom tyckte att det var helwierd att man kan klara sig på kärlek och sol istället för cash och sköna skinnsoffor.
Fast jag ska inte säga så mycket. Innan jag gjorde det här, innan jag träffade Weal, så skulle jag förmodligen haft svårt att se hur jag skulle överleva utan mitt internet, elgura, monkijeans och dyra resturantbesök. Så jag är fett tacksam för att jag vaknade upp ur min dvala och insåg att det enda jag behöver är de människor jag älskar. Plus nikotinfrittsnus (Oja, klappa mig på axeln, jag är liksom totaly nikotinfri nu).
Jag ska försöka ge er en fett bra bild av min tid i Egypt, men det kommer att ta tid. Just nu är jag fortfarande helt knäckt över det faktum att jag inte är där längre. Utan att överdriva börjar tårar att rinna när jag tänker på Byblos, Zarif och Hadaba. Och när jag tänker på Weal stannar nästan mitt hjärta. Att vara så långt ifrån den personen som man delar allt med är så äckligt jobbigt att det inte ens kan beskrivas. Jag känner mig halv, hur gay det än låter. Jag hatar att inte vara med honom och det blir inte bättre. Varje morgon jag vaknar utan honom vill jag bara slå mig själv i huvudet och fråga vad fan jag håller på med. Varför är jag inte där? Men jag kan inte vara där, inte nu. För att vi ska kunna greja livet ihop med de plander vi har, är det nödvändigt att jag stannar. Men fuck, vad ont det gör.
Jag jobbar nu. Så kan liksom inte sitta här och whina längre. Hörs snart. Inshallah.
PUSSAS
