Run for your life
Klockan är jävligt tidigt och jag har redan hunnit telefonera med Weal, sprungit tre km i, käkat lussebulle med Kaisa och ätit frukost med kollektivet minus tre pers. Effektiv oja.
Det här med att jag har varit ute och sprungit som ett jävla retard klockan sex på morgonen behöver en förklaring känner jag. För tro mig, det är inget jag håller på med i vanliga fall. I alla fall, efter att jag hade pratat med Weal och tjockat lussebulle så försökte jag somna om. Men då började jag liksom tänka på hur utför det egentligen börjar gå för mig. Jag menar, back in the days så var jag hur hurtig som helst. I och för sig för att jag trodde att mitt blod skulle koagulera i mina ådror om jag inte powerwalkade igång det en timme om dagen. Jag kom över detta och började chilla ner lite. Det har funkat bra, tills nu. Jag höll precis på att somna men kände all of a sudden den sjukaste känslan i mitt vänstra knä. Det typ pirrade och liksom brändes. Så jag flög upp ur sängen, drog på mig mina avlagda träningskläder och kastade mig ut i snöstorm2000. Efter tjugo minuter lugnade jag ner mig och trodde inte längre att jag höll på att bli förlamad. Började tänka logiskt och kom fram till att det kan ju faktiskt ha varit så att en nerv kom i kläm eller whatever. Så jag vände om, gick hem och kände mig lika puckad som jag alltid gör efter mina hypokondrianfall.
Idag är näst sista dagen på jobbet. Känns helt overkligt och extremt peppat. För vad fan, jag har vart där i två år nu. Första halvåret var skitfett, allt var nytt och man lärde sig nya grejer hela tiden. Men efter det har allt gått på rutin och då är det faktiskt inte så jävla inspirerande att ta cykeln dit varje dag. Fast jag kommer att sakna att sitta i fikarummet och lyssna på högljudda diskussioner och roliga personangrepp.
Jag måste tvätta kläder. Kom igen då. Jag måste, jag borde, jag ska. Eller... Fan. Nångång önskar jag att jag blir en sån person som gör saker när dom ska göras och inte väntar till sista sekunden. Varje gång jag får panikpacka med ångesten på topp lovar jag mig själv att nästa gång, då ska jag göra det här i tid. Men nu är jag här igen. Jag har fortfarande gott om tid och det är nu jag borde ta tag i det. Men jag vet, du vet, att det inte kommer att hända idag.
Helgen var fett seg. Alla var hemma, kollade på film och tog det chill. Det häftigaste som hände var gårdagens rockbandsession med Katta och Staffan. Men jag gillart. Känner att det kan vara en god ide att vila upp sig innan Sharm. För Weal sover seriöst aldrig, det är sjukt. Jag sover hela tiden. Hur ska det gå?
:*
Det här med att jag har varit ute och sprungit som ett jävla retard klockan sex på morgonen behöver en förklaring känner jag. För tro mig, det är inget jag håller på med i vanliga fall. I alla fall, efter att jag hade pratat med Weal och tjockat lussebulle så försökte jag somna om. Men då började jag liksom tänka på hur utför det egentligen börjar gå för mig. Jag menar, back in the days så var jag hur hurtig som helst. I och för sig för att jag trodde att mitt blod skulle koagulera i mina ådror om jag inte powerwalkade igång det en timme om dagen. Jag kom över detta och började chilla ner lite. Det har funkat bra, tills nu. Jag höll precis på att somna men kände all of a sudden den sjukaste känslan i mitt vänstra knä. Det typ pirrade och liksom brändes. Så jag flög upp ur sängen, drog på mig mina avlagda träningskläder och kastade mig ut i snöstorm2000. Efter tjugo minuter lugnade jag ner mig och trodde inte längre att jag höll på att bli förlamad. Började tänka logiskt och kom fram till att det kan ju faktiskt ha varit så att en nerv kom i kläm eller whatever. Så jag vände om, gick hem och kände mig lika puckad som jag alltid gör efter mina hypokondrianfall.
Idag är näst sista dagen på jobbet. Känns helt overkligt och extremt peppat. För vad fan, jag har vart där i två år nu. Första halvåret var skitfett, allt var nytt och man lärde sig nya grejer hela tiden. Men efter det har allt gått på rutin och då är det faktiskt inte så jävla inspirerande att ta cykeln dit varje dag. Fast jag kommer att sakna att sitta i fikarummet och lyssna på högljudda diskussioner och roliga personangrepp.
Jag måste tvätta kläder. Kom igen då. Jag måste, jag borde, jag ska. Eller... Fan. Nångång önskar jag att jag blir en sån person som gör saker när dom ska göras och inte väntar till sista sekunden. Varje gång jag får panikpacka med ångesten på topp lovar jag mig själv att nästa gång, då ska jag göra det här i tid. Men nu är jag här igen. Jag har fortfarande gott om tid och det är nu jag borde ta tag i det. Men jag vet, du vet, att det inte kommer att hända idag.
Helgen var fett seg. Alla var hemma, kollade på film och tog det chill. Det häftigaste som hände var gårdagens rockbandsession med Katta och Staffan. Men jag gillart. Känner att det kan vara en god ide att vila upp sig innan Sharm. För Weal sover seriöst aldrig, det är sjukt. Jag sover hela tiden. Hur ska det gå?
:*
Kommentarer
Postat av: kära syster nr 1
men. det skulle samtidigt vara så tråkigt om du gjorde allt i tid. din hysteri är roligt tycker jag. och det faktum att du säger "idag ska jag tvätta" som om du tror att du faktiskt ska göra det.
Postat av: En lysande idé
Hej! Besök gärna vår blogg och var med i vår undersökning om klimatet. Detta är ett skolarbete och din hjälp skulle betyda oerhört mycket för oss.
Om du vill uppmärksamma oss på din blogg skulle det vara en enorm hjälp!
MVH
En lysande idé
Trackback
