Put the blame on me
För sju månader sen åkte jag och Amanda till Egypten. Hon hade aldrig vart där, jag hade aldrig vart där. Kvällen innan vi åkte kunde jag inte sova, satt på balkongen och kedjerökte John Silver och tänkte; vad fan håller vi på med?
Liksom, vi skulle åka till ett land som vi i princip inte hade hört ett skit om. Och anledningen till att vi skulle åka var att vi hade fuckat upp allt här hemma och behövde komma iväg och försöka lära oss att andas igen. Bort från skitfyllor på Pluto, bort från våra dåliga samveten och hysteriska infall. Men i alla fall, när jag satt där på balkongen var jag övertygad om att vi skulle screwa upp det här med. Typ dricka för mycket vin och missa flyget, eller att vår dåliga karma skulle få planet att störta någonstans över sandbergen.
Men vi klarade det. Vad som hände sen vet ni redan.
Det är galet hur livet kan förändras på så kort tid. Vafan, för ett år sen hade jag aldrig ens hört talas om Sharm och hade det inte varit för Amanda hade jag aldrig åkt dit. Och då hade jag aldrig träffat Weal. Och då skulle jag inte sitta här, sju månader senare, och planera min Egyptenflytt. Jag skulle inte säga ana mish kossomi ente kossomak varje dag och jag skulle fortfarande hävda att kärlek är en myt, att det inte finns, att det är ett påhittat fenomen från 1700-talet. Men framför allt, så skulle jag fortfarande kämpa för att hålla näsan över ytan. Simma runt i en sörja med ångest, självförakt och en patetiskt önskan om att bara få slippa all skit.
Jag är inte där längre. Jag vet inte om det är tack vare reseförsäljaren som föreslog Sharm istället för Hurghada, Weal, Egypten, Amanda, la familia eller John Lennon. Men jag är i alla fall sjukt tacksam att kunna lägga det bakom mig. Alltså, jag är fortfarande ganska uppfuckad. Men det är väl vi alla på något sätt?
Men nu vet jag att allt har varit värt det. För det har fått mig dit jag är nu. Och även om vägen dit är skitjobbig så finns det ingen annanstans jag hellre skulle vilja vara. Wa alahi.
Liksom, vi skulle åka till ett land som vi i princip inte hade hört ett skit om. Och anledningen till att vi skulle åka var att vi hade fuckat upp allt här hemma och behövde komma iväg och försöka lära oss att andas igen. Bort från skitfyllor på Pluto, bort från våra dåliga samveten och hysteriska infall. Men i alla fall, när jag satt där på balkongen var jag övertygad om att vi skulle screwa upp det här med. Typ dricka för mycket vin och missa flyget, eller att vår dåliga karma skulle få planet att störta någonstans över sandbergen.
Men vi klarade det. Vad som hände sen vet ni redan.
Det är galet hur livet kan förändras på så kort tid. Vafan, för ett år sen hade jag aldrig ens hört talas om Sharm och hade det inte varit för Amanda hade jag aldrig åkt dit. Och då hade jag aldrig träffat Weal. Och då skulle jag inte sitta här, sju månader senare, och planera min Egyptenflytt. Jag skulle inte säga ana mish kossomi ente kossomak varje dag och jag skulle fortfarande hävda att kärlek är en myt, att det inte finns, att det är ett påhittat fenomen från 1700-talet. Men framför allt, så skulle jag fortfarande kämpa för att hålla näsan över ytan. Simma runt i en sörja med ångest, självförakt och en patetiskt önskan om att bara få slippa all skit.
Jag är inte där längre. Jag vet inte om det är tack vare reseförsäljaren som föreslog Sharm istället för Hurghada, Weal, Egypten, Amanda, la familia eller John Lennon. Men jag är i alla fall sjukt tacksam att kunna lägga det bakom mig. Alltså, jag är fortfarande ganska uppfuckad. Men det är väl vi alla på något sätt?
Men nu vet jag att allt har varit värt det. För det har fått mig dit jag är nu. Och även om vägen dit är skitjobbig så finns det ingen annanstans jag hellre skulle vilja vara. Wa alahi.
Kommentarer
Trackback
