All my life
Som jag redan konstaterat ett antal gånger så suger jag. Men jag har fan inte tid att sitta vid el datorn, måste liksom ligga och tjocka chips i soffan och titta på diverse serieboxar. För jag är sjuk. Assjuk. Feber, hosta, halsont, sprängande huvudvärk. Fattar inte varför det inte går över.
Nu är det helg igen. Men eftersom att förra helgens alkoholintag blev extremt överdrivet så blir det en chillad kväll tonight. Rockband och cola typ.
Die Kinkies tackar för en fet kväll i lördags förresten. Vi hade skitkul och vi diggar vår växande fanbase, eheh.
Jag vill åka. Jag tjatar, jag vet. Men vad fan i helvete. En månad och fem dagar sen vi sa hejdå och det blir ju bara jobbigare för varje timme. Att man skulle vänja sig vid långdistansförhållanden är bara bullshit. Om något så blir det värre, eller smärtan förändras. I början var det hysteriskt och väldigt emodramatiskt. Nu sitter det så jävla djupt. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag är alltid medveten om hur ont det gör att inte vara med Weal.
Och idag har det sugit värre än vanligt. Han ringde och väckte mig i natt och var fett ledsen över en jävligt jobbig grej, vi pratade ett tag och jag försökte lugna och trösta så gått det gick. Men hallå? Hur jävla stöttande och hjälpsam kan man egentligen vara via telefon? Hur maktlös blir man inte 374 mil bort? Det suger. Och jag hatar alla jävla plattityder jag tvångsmässigt häver ur mig i sådana här sammanhang, meningslösa fraser som inte gör det bättre nånstans. Telefoner gör mig socialt handikappad. Jag är mycket bättre irl, jag lovar.
Jag har egentligen ingenting att fixa innan jag åker. Eller okej, tvätta kläder och packa väskan. Men annars är det mesta kirrat. Har fixat in allt jag behöver på laptopen, pratat med facket, ninjat p-piller (jag hatar hormoner, men mamma accepterar inte att bli mormor än), köpt det mesta som behövs, packat ut mitt rum, sagt hejdå till halva släkten. Det enda orosmolnet är att jag inte har fått det översatta äktenskapscertifikatet och personbeviset än. Men jag väntar med att få ett nervöst sammanbrott tills på tisdag.
Åhå, Staffan ringde. Nu kommer han och Lars-Erik förbi. Måste fixa kaffe. (En kul grej var att jag sa nej till besök först, utan att veta varför. Socialt missanpassad saja)
Nu är det helg igen. Men eftersom att förra helgens alkoholintag blev extremt överdrivet så blir det en chillad kväll tonight. Rockband och cola typ.
Die Kinkies tackar för en fet kväll i lördags förresten. Vi hade skitkul och vi diggar vår växande fanbase, eheh.
Jag vill åka. Jag tjatar, jag vet. Men vad fan i helvete. En månad och fem dagar sen vi sa hejdå och det blir ju bara jobbigare för varje timme. Att man skulle vänja sig vid långdistansförhållanden är bara bullshit. Om något så blir det värre, eller smärtan förändras. I början var det hysteriskt och väldigt emodramatiskt. Nu sitter det så jävla djupt. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag är alltid medveten om hur ont det gör att inte vara med Weal.
Och idag har det sugit värre än vanligt. Han ringde och väckte mig i natt och var fett ledsen över en jävligt jobbig grej, vi pratade ett tag och jag försökte lugna och trösta så gått det gick. Men hallå? Hur jävla stöttande och hjälpsam kan man egentligen vara via telefon? Hur maktlös blir man inte 374 mil bort? Det suger. Och jag hatar alla jävla plattityder jag tvångsmässigt häver ur mig i sådana här sammanhang, meningslösa fraser som inte gör det bättre nånstans. Telefoner gör mig socialt handikappad. Jag är mycket bättre irl, jag lovar.
Jag har egentligen ingenting att fixa innan jag åker. Eller okej, tvätta kläder och packa väskan. Men annars är det mesta kirrat. Har fixat in allt jag behöver på laptopen, pratat med facket, ninjat p-piller (jag hatar hormoner, men mamma accepterar inte att bli mormor än), köpt det mesta som behövs, packat ut mitt rum, sagt hejdå till halva släkten. Det enda orosmolnet är att jag inte har fått det översatta äktenskapscertifikatet och personbeviset än. Men jag väntar med att få ett nervöst sammanbrott tills på tisdag.
Åhå, Staffan ringde. Nu kommer han och Lars-Erik förbi. Måste fixa kaffe. (En kul grej var att jag sa nej till besök först, utan att veta varför. Socialt missanpassad saja)
Kommentarer
Postat av: stina
haha, darling.
kan du förstå hur JAG känner inför att DU ska lämna MIG? kommer sakna dig asmycket. vintern är liksom vår tid, det är då vi ska stå och frysa arslet av oss med knallröda kinder och röka john silver bakom ett plank. fast iofs är väl våren, sommaren och hösten också våran tid. finns ingen årstid utan minnen med dig.
PÖSS!
Postat av: kaisa
haha, bättre säga nej först antar jag.
Trackback
