KING ETERNAL

Helvete. Jag hade inte räknat med det här. I flera månader har jag längtat och varit otålig. Jag har bara fokuserat på hur jag kan göra för att vara så nära Weal som möjligt, hur jag ska styra upp allting för att kunna vara med honom. Jag har räknat ner dagarna, jag har gjort listor på vad jag ska ha med mig och vad jag ska ge bort, jag har pratat med fack och myndigheter, you name it. Jag har bara fokuserat på vad jag kommer att få, men inte på vad jag kommer att lämna. Och ja, jag vet, fyra månader är inte för alltid. Men det skrämmer mig att vara utan dom som gör min dag lätt, att vara utan dom som får mig att orka.

Jag var hos Stina i flera timmar idag. Vi pratade om allt som vanligt, jag förstår inte hur det aldrig kan bli en tyst sekund när vi är med varandra. Vi har spenderat så många timmar i varandras sällskap med tända ljus och varsin kopp kaffe, men orden tar liksom aldrig slut. Det blir aldrig tråkigt eller ointressant och jag känner mig alltid hemma där hon är, var vi än är och hur svårt allt än kan vara. När vi skulle säga hejdå kändes det bara så jävla jobbigt. Jag vet ju att du kommer att klara dig, jag kommer att klara mig och att vi kommer att ta upp konversationen om några månader precis där vi lämnade den. Men jag kommer att sakna dig varje dag och varje gång jag tittar på min mobil kommer jag att tänka på dig. Du är så viktig för mig, babe. Fast det tror jag att du redan vet.

Ett biobesök och en panini senare var det dags för Hejdå Mamma. Vi bara kramades och jag snorade och bölade som en treåring. Väldigt självständigt och så vidare. Men vafan, det är ju mamma. Till saken hör att hon gav mig ett fotoalbum som hon hade pyntat framsidan på, fyllt med fina bilder på släkt och vänner. Den som inte börjar gråta av en sån sak kan ju slå mig en pling och deala lite tips.

Så Stina och mamma, jag älskar er. Även om jag inte säger det alltför ofta.

Nu ska jag terrorisera Kaisa, hon är skitblödig idag. Då hånar jag henne för att undvika att dras med i gråtfesten igen.

Puss och Peace