Habibi
Weal, Weal, Weal. Jag undrar om du förstår hur jag verkligen inte klarar mig utan dig. Med tanke på att jag agerar världens mest positiva människa och kommer med peppiga ord när du är nere så är jag inte säker. Men du kanske hör, någonstans mellan raderna, hur fruktansvärt ont det gör.
Jag kan inte förklara hur det känns. Jag önskar att jag kunde göra det, men det går inte. Och det känns fett nödvändigt att kunna göra det, för min familj och mina vänner kommer förmodligen att tröttna på mig och min obefintliga livsglädje snart. Jag känner mig helt enkelt totalt missplacerad. Och ensam. Jag är van vid att alltid ha Weal vid min sida, dag och natt, 24/7. Även om jag har varit hemma i tre veckor så kan jag inte komma på hur jag klarade mig utan honom förut. Jag menar, det gick tre månader mellan juli och oktober utan att vi träffades. Och somehow så fixade jag ju det. Jag måste ha gjort det, med tanke på att jag fortfarande har jobbet kvar. Men nu kan jag inte minnas hur jag gjorde det. Hur jag tog mig upp varje morgon och cyklade till jobbet. Jag befinner mig i chock, och har gjort det enda sen jag landade på svensk mark. Jag drömmer fortfarande på engelska/svenska/arabiska, jag råkar prata engelska med folk när jag är trött och mina tankar flyr ständigt 374 mil bort. Jag har inte accepterat att jag är hemma, och jag ryser lite när jag måste tänka på det.
Jag hatar att prata med Weal i telefon. De första två veckorna grät jag varenda gång (i hemlighet då Weal inte pallar höra det) för att ljudet av hans röst genom telefonen gjorde att jag kände mig ännu längre bort från honom. Jag klarar inte av att snacka arabiska för mycket för då gör det ännu mer ont. Jag får ont i magen när jag får sms av Abdo och Zaref för att det känns ovant, vi ska liksom inte behöva skicka sms, vi ska ju hänga var och varannan dag. Men verkligheten ser inte ut så längre och jag fucking hatar det.
Jag hatar migrationsverket och Schengenavtalet. Handläggningstiden för att bevilja ansökan till uppehållstillstånd ligger på sex månader. Sex månader?! Jag hatar att Weal inte får komma hit med flyget idag för att han är egyptisk medborgare. Vad fan är det? Avhoppsrisk säger dom då. Jävla rasistäckelpäckel säger jag. Men jag ringer i alla fall stup i kvarten och härjar. Har hört magiska sagor om att det kan gå fortare då. Jag hoppas.
För jag vet att i samma sekund som jag ser Weal här, på Arlanda, så kommer jag att vara hemma igen. Jag kommer att kunna uppskatta Sverige igen, mysa i vårsolen och sitta i Vasaparken. Jag skulle kunna bo i världens tattigaste land (om det nu finns något sånt) och ändå vara töntigt nöjd med livet. För då är det vi två mot allt, igen. Jag kommer att sakna Egypten, men jag kommer att vara lugn. För nästa gång jag åker till Sharm så sitter han brevid mig på planet, vi köper hörlurar och kollar på film och håller varandras händer enda tills vi landar.
När han är med mig igen så ska jag sluta vara misspepp och jag ska le megastort hela tiden. Men innan dess så går det faktiskt inte. För hur osjälvständigt detta än låter så är han faktiskt mitt allt och lite till.
Jag kan inte förklara hur det känns. Jag önskar att jag kunde göra det, men det går inte. Och det känns fett nödvändigt att kunna göra det, för min familj och mina vänner kommer förmodligen att tröttna på mig och min obefintliga livsglädje snart. Jag känner mig helt enkelt totalt missplacerad. Och ensam. Jag är van vid att alltid ha Weal vid min sida, dag och natt, 24/7. Även om jag har varit hemma i tre veckor så kan jag inte komma på hur jag klarade mig utan honom förut. Jag menar, det gick tre månader mellan juli och oktober utan att vi träffades. Och somehow så fixade jag ju det. Jag måste ha gjort det, med tanke på att jag fortfarande har jobbet kvar. Men nu kan jag inte minnas hur jag gjorde det. Hur jag tog mig upp varje morgon och cyklade till jobbet. Jag befinner mig i chock, och har gjort det enda sen jag landade på svensk mark. Jag drömmer fortfarande på engelska/svenska/arabiska, jag råkar prata engelska med folk när jag är trött och mina tankar flyr ständigt 374 mil bort. Jag har inte accepterat att jag är hemma, och jag ryser lite när jag måste tänka på det.
Jag hatar att prata med Weal i telefon. De första två veckorna grät jag varenda gång (i hemlighet då Weal inte pallar höra det) för att ljudet av hans röst genom telefonen gjorde att jag kände mig ännu längre bort från honom. Jag klarar inte av att snacka arabiska för mycket för då gör det ännu mer ont. Jag får ont i magen när jag får sms av Abdo och Zaref för att det känns ovant, vi ska liksom inte behöva skicka sms, vi ska ju hänga var och varannan dag. Men verkligheten ser inte ut så längre och jag fucking hatar det.
Jag hatar migrationsverket och Schengenavtalet. Handläggningstiden för att bevilja ansökan till uppehållstillstånd ligger på sex månader. Sex månader?! Jag hatar att Weal inte får komma hit med flyget idag för att han är egyptisk medborgare. Vad fan är det? Avhoppsrisk säger dom då. Jävla rasistäckelpäckel säger jag. Men jag ringer i alla fall stup i kvarten och härjar. Har hört magiska sagor om att det kan gå fortare då. Jag hoppas.
För jag vet att i samma sekund som jag ser Weal här, på Arlanda, så kommer jag att vara hemma igen. Jag kommer att kunna uppskatta Sverige igen, mysa i vårsolen och sitta i Vasaparken. Jag skulle kunna bo i världens tattigaste land (om det nu finns något sånt) och ändå vara töntigt nöjd med livet. För då är det vi två mot allt, igen. Jag kommer att sakna Egypten, men jag kommer att vara lugn. För nästa gång jag åker till Sharm så sitter han brevid mig på planet, vi köper hörlurar och kollar på film och håller varandras händer enda tills vi landar.
När han är med mig igen så ska jag sluta vara misspepp och jag ska le megastort hela tiden. Men innan dess så går det faktiskt inte. För hur osjälvständigt detta än låter så är han faktiskt mitt allt och lite till.
Kommentarer
Postat av: Linda-Sara
Jag lider med dig, förstår verkligen hur tufft det är. Och vad annat kan jag säga än att jag hoppas, och tror, att det löser sig och att ni får vara tillsammans snart! Men jag vet hur det känns att vakna upp varje morgon och fråga sig själv varför man åkte, hur det kommer sig att man inte får vara tillsammans och att fundera på hur man ska klara sig genom dagen. Men det som inte dödar, det härdar. Jag försöker tänka positivt, även om det är svårt ibland. När lämnade ni in er ansökan?
Trackback
