Miss Pepp
Jag är just nu så tjock att jag inte kan stå. Jag kirrade fetaste käket till min lovely Kaisa. Pasta med ädelostsås. Ädelost är nog anledningen till att jag bröt min veganism. Ädelost och Egypten. Fast jag saknar faktiskt att leva riktigt pure ibland. Jag menar hur man än vrider och vänder på det är det ju inte försvarbart att trycka i sig djurprodukter. Jag borde i alla fall ge upp äggen igen, för det är så jävla jäveljävligt hur äggindustrin ser ut. Hela höns/kyckling/ägg-industrin ger mig mardrömmar. Men så sitter jag ändå där med ett ägg i varsin hand på påsk. Jättedåligt av mig yo.
Livet känns för tillfället pretty okey. Inte mycket att göra på jobbet, då vi levererar till Volvo Skövde. Och där lär det inte finnas en enda anställd kvar snart. Galet att hur varslar en gång i kvarten. Hårda tider. Så jag glider mest omkring och fixar med grejer. Det är chill och jag får tid över att ringa till diverse myndigheter (min nya grej):
Flyttar till min superduperskitsweeta lägenhet om en vecka och kommer att komma lite närmare till ungefär allting.
Avståndet till Weal är dock det samma. Det stör mig. Det gör mig förbannad. Men mest av allt gör det mig trött. Ibland känns det som om jag har åldrats fyrtio år det senaste året. Från det att jag lämnade Egypten för första gången (den åttonde april 2008) visste jag att ingenting någonsin skulle bli som förr och att det skulle bli det svåraste jag råkat ut för. Fast även det bästa och mest underbara. När jag tänker tillbaka på hur jag knäckt jag var första gången jag var tvungen att lämna Sharm fattar jag liksom inte var som hände... Jag menar, jag var KNÄCKT, med stora bokstäver. Och det är det som känns så wierd. Jag visste ju ingenting då. Jag hade umgåtts med Weal i fem timmar och hade inte en aning om hur han kände. Jag kommer bara ihåg att jag satt på det där hemska planet och tänkte att om jag inte får vara med honom för resten av mitt liv är det liksom inte värt det. Ingenting skulle vara värt nånting. Fast det kanske var just därför jag var så knäckt, det var en sjuk chock att känna så starkt inför någon jag inte ens kände. Inte ens lite. Eller så gjorde jag det, fast vågade inte tro på att det var sant.
Nu börjar jag svamla. Det blir alltid så när jag pratar om de där första heartbreaking månaderna efter att jag träffat Weal. Den sjuka pendlingen till Sharm för att se om det var på riktigt, paniken om det inte skulle vara det, den sjuka hypergalna lyckan när jag började inse att det var det. Jag kommer knappt ihåg någonting från den tiden. Utom veckorna jag var i Sharm. Men tiden hemma... Sommaren och hösten försvann utan att jag hann märka det och rätt som det var satt jag på ett plan påväg till min dude, för att vi skulle signa äktenskapsbevis och hela grejen. Och då föll alla bitar på plats och allting kändes bara så sjukt rätt.
Jag saknar Egypten. Jag kommer på mig själv med att börja noja över att Weal ska trivas extremt bra här. Tänk om han diggar Sverige lika hårt som jag diggar Egypten. Då kan det bli problem. Jag menar, jag gör det Weal vill göra men jag hoppas ju att han säger samma sak så att vi kan dra fort som fan. Eller i alla fall åka dit några månader om året. Till Alexandria då och inte till Sharm. Fast eftersom allt mitt folk finns i Sharm så kanske vi måste vara där lite också. Hm... Äsch, jag orkar inte sia om framtiden. Det börjar ge mig lite huvudvärk.
Ta dagen som den kommer yani. Det är så lätt under solen i öknen, men lite knepigare här. Får jobba på det.
Cykla och köpa cigg nu.
Livet känns för tillfället pretty okey. Inte mycket att göra på jobbet, då vi levererar till Volvo Skövde. Och där lär det inte finnas en enda anställd kvar snart. Galet att hur varslar en gång i kvarten. Hårda tider. Så jag glider mest omkring och fixar med grejer. Det är chill och jag får tid över att ringa till diverse myndigheter (min nya grej):
Flyttar till min superduperskitsweeta lägenhet om en vecka och kommer att komma lite närmare till ungefär allting.
Avståndet till Weal är dock det samma. Det stör mig. Det gör mig förbannad. Men mest av allt gör det mig trött. Ibland känns det som om jag har åldrats fyrtio år det senaste året. Från det att jag lämnade Egypten för första gången (den åttonde april 2008) visste jag att ingenting någonsin skulle bli som förr och att det skulle bli det svåraste jag råkat ut för. Fast även det bästa och mest underbara. När jag tänker tillbaka på hur jag knäckt jag var första gången jag var tvungen att lämna Sharm fattar jag liksom inte var som hände... Jag menar, jag var KNÄCKT, med stora bokstäver. Och det är det som känns så wierd. Jag visste ju ingenting då. Jag hade umgåtts med Weal i fem timmar och hade inte en aning om hur han kände. Jag kommer bara ihåg att jag satt på det där hemska planet och tänkte att om jag inte får vara med honom för resten av mitt liv är det liksom inte värt det. Ingenting skulle vara värt nånting. Fast det kanske var just därför jag var så knäckt, det var en sjuk chock att känna så starkt inför någon jag inte ens kände. Inte ens lite. Eller så gjorde jag det, fast vågade inte tro på att det var sant.
Nu börjar jag svamla. Det blir alltid så när jag pratar om de där första heartbreaking månaderna efter att jag träffat Weal. Den sjuka pendlingen till Sharm för att se om det var på riktigt, paniken om det inte skulle vara det, den sjuka hypergalna lyckan när jag började inse att det var det. Jag kommer knappt ihåg någonting från den tiden. Utom veckorna jag var i Sharm. Men tiden hemma... Sommaren och hösten försvann utan att jag hann märka det och rätt som det var satt jag på ett plan påväg till min dude, för att vi skulle signa äktenskapsbevis och hela grejen. Och då föll alla bitar på plats och allting kändes bara så sjukt rätt.
Jag saknar Egypten. Jag kommer på mig själv med att börja noja över att Weal ska trivas extremt bra här. Tänk om han diggar Sverige lika hårt som jag diggar Egypten. Då kan det bli problem. Jag menar, jag gör det Weal vill göra men jag hoppas ju att han säger samma sak så att vi kan dra fort som fan. Eller i alla fall åka dit några månader om året. Till Alexandria då och inte till Sharm. Fast eftersom allt mitt folk finns i Sharm så kanske vi måste vara där lite också. Hm... Äsch, jag orkar inte sia om framtiden. Det börjar ge mig lite huvudvärk.
Ta dagen som den kommer yani. Det är så lätt under solen i öknen, men lite knepigare här. Får jobba på det.
Cykla och köpa cigg nu.
Kommentarer
Postat av: Linda-Sara
Vi lämnade in ansökan 29 december 2008, Hossam hade sin intervju 17 mars och 21 april fick vi besked! Så inte ens fyra månader! Jag hetsade MV lite, skrev brev och ringde och så, kanske var det det som gjorde susen (handläggaren verkade rätt human). Nu väntar jag bara på att vi ska bestämma när han ska komma, han har lite att greja med innan förstås. Och jag känner som du - Egypten i mitt hjärta och jag vill absolut bo där igen! Fast det är nog bra att prova på Sverige lite med. Lycka till för er nu!
Trackback
