Knocking
Okej, inte ens jag trodde att jag skulle vara så här sjukt sämst på att uppdatera bloggen. Och jag har ändå levt med mig själv i numera 22 år (säg grattis i efterskott) och borde ha ganska bra koll på min slappa inställning till saker och ting. Det jag har att säga till mitt försvar är att livet dom senaste fyra månaderna har varit för sweet, för kaotiskt, för underbart, för att jag skulle haft tid att sitta framför en dator. Plus att jag har varit pinsamt pank. Alla studenter som klagar på dålig ekonomi got nothing on me. Men det har inte varit ett problem. Jag och Weal har bokstavligt talat levt på ris och kärlek, i alla fall de sista två månaderna. Innan dess hade jag lite cash på kontot och vi kunde lyxa med pasta och tomatsås...
Men nu är jag alltså hemma igen. Jag önskar att jag kunde säga saker i stil med "Borta bra, men hemma bäst", "Det finns nog inget som slår Sverige på sommaren", "Mmm knäckebröd och kaviar, äntligen!" etc. Men det kan jag inte. För jag kan säga, från botten av mitt hjärta, att det är Egypten som gäller för mig.
Jag har inte saknat en enda grej med fosterlandet under hela vistelsen, förutom familj och vänner. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan av turister i Sharm hur jag kan klara mig utan den svenska bekvämligheten, kulturen eller min bostadssituation här. Till en början försökte jag förklara att jag inte saknade det, inte det minsta, men det köpte dom liksom inte. Så jag började ljuga och säga att det var skiiiiiitjobbigt och så vidare för det var det dom ville höra, då vart vi polare typ. Som om dom tyckte att det var helwierd att man kan klara sig på kärlek och sol istället för cash och sköna skinnsoffor.
Fast jag ska inte säga så mycket. Innan jag gjorde det här, innan jag träffade Weal, så skulle jag förmodligen haft svårt att se hur jag skulle överleva utan mitt internet, elgura, monkijeans och dyra resturantbesök. Så jag är fett tacksam för att jag vaknade upp ur min dvala och insåg att det enda jag behöver är de människor jag älskar. Plus nikotinfrittsnus (Oja, klappa mig på axeln, jag är liksom totaly nikotinfri nu).
Jag ska försöka ge er en fett bra bild av min tid i Egypt, men det kommer att ta tid. Just nu är jag fortfarande helt knäckt över det faktum att jag inte är där längre. Utan att överdriva börjar tårar att rinna när jag tänker på Byblos, Zarif och Hadaba. Och när jag tänker på Weal stannar nästan mitt hjärta. Att vara så långt ifrån den personen som man delar allt med är så äckligt jobbigt att det inte ens kan beskrivas. Jag känner mig halv, hur gay det än låter. Jag hatar att inte vara med honom och det blir inte bättre. Varje morgon jag vaknar utan honom vill jag bara slå mig själv i huvudet och fråga vad fan jag håller på med. Varför är jag inte där? Men jag kan inte vara där, inte nu. För att vi ska kunna greja livet ihop med de plander vi har, är det nödvändigt att jag stannar. Men fuck, vad ont det gör.
Jag jobbar nu. Så kan liksom inte sitta här och whina längre. Hörs snart. Inshallah.
PUSSAS
Men nu är jag alltså hemma igen. Jag önskar att jag kunde säga saker i stil med "Borta bra, men hemma bäst", "Det finns nog inget som slår Sverige på sommaren", "Mmm knäckebröd och kaviar, äntligen!" etc. Men det kan jag inte. För jag kan säga, från botten av mitt hjärta, att det är Egypten som gäller för mig.
Jag har inte saknat en enda grej med fosterlandet under hela vistelsen, förutom familj och vänner. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan av turister i Sharm hur jag kan klara mig utan den svenska bekvämligheten, kulturen eller min bostadssituation här. Till en början försökte jag förklara att jag inte saknade det, inte det minsta, men det köpte dom liksom inte. Så jag började ljuga och säga att det var skiiiiiitjobbigt och så vidare för det var det dom ville höra, då vart vi polare typ. Som om dom tyckte att det var helwierd att man kan klara sig på kärlek och sol istället för cash och sköna skinnsoffor.
Fast jag ska inte säga så mycket. Innan jag gjorde det här, innan jag träffade Weal, så skulle jag förmodligen haft svårt att se hur jag skulle överleva utan mitt internet, elgura, monkijeans och dyra resturantbesök. Så jag är fett tacksam för att jag vaknade upp ur min dvala och insåg att det enda jag behöver är de människor jag älskar. Plus nikotinfrittsnus (Oja, klappa mig på axeln, jag är liksom totaly nikotinfri nu).
Jag ska försöka ge er en fett bra bild av min tid i Egypt, men det kommer att ta tid. Just nu är jag fortfarande helt knäckt över det faktum att jag inte är där längre. Utan att överdriva börjar tårar att rinna när jag tänker på Byblos, Zarif och Hadaba. Och när jag tänker på Weal stannar nästan mitt hjärta. Att vara så långt ifrån den personen som man delar allt med är så äckligt jobbigt att det inte ens kan beskrivas. Jag känner mig halv, hur gay det än låter. Jag hatar att inte vara med honom och det blir inte bättre. Varje morgon jag vaknar utan honom vill jag bara slå mig själv i huvudet och fråga vad fan jag håller på med. Varför är jag inte där? Men jag kan inte vara där, inte nu. För att vi ska kunna greja livet ihop med de plander vi har, är det nödvändigt att jag stannar. Men fuck, vad ont det gör.
Jag jobbar nu. Så kan liksom inte sitta här och whina längre. Hörs snart. Inshallah.
PUSSAS
Kommentarer
Trackback
